Jag har sedan jag gick i förskolan blivit mobbad för min vikt, blivit utesluten från “gängen” som var (de populära kidsen). Folk har skrattat åt hur jag sett ut, mina kläder, mitt hår, min vikt och för vad jag sa och gjorde. Inget jag gjorde var någonsin rätt enligt dom. Det var många dagar jag inte ville gå till skolan pga mobbningen. Det fortsatte hela vägen upp till 9onde klass. När jag väl började på gymnasiet så tog det en vändning och jag hittade min egna röst och struntade i vad alla andra sa. Det kommer att komma ett till inlägg om just mobbningen i skolan vid ett senare tillfälle.

Sen när min mamma gick bort 2003 var jag endast 7 år. Då blev allt nästan ännu värre. Min storasyster fick bli som en mamma för mig då det var den enda kvinnliga förebilden jag hade i mitt liv just då. (hon är och förblir alltid min förebild) Min pappa var väldigt tystlåten av sig och visade aldrig riktigt hur han kände efter mammas bortgång. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att jag var så liten.

Min mamma minns jag inte så jättestarkt. Det absolut starkaste minnet jag har var när hon lämnade och hämtade mig på förskolan i sin gula regnjacka och sina tofflor. Samt ett födelsedagskalas jag hade när en av mina klasskamrater stannade lite längre och vi fick en extra godispåse. Jag har ytterst lite bilder på henne och dom jag har är kanske inte de allra finaste, men det är alltid något.

Hon hade en speciell sjukdom som jag inte vet vad den heter. Det jag minns är att hon inte producerade några röda blodkroppar alls och fick tanka blod varannan vecka, som du tankar din bil. Sedan så insjuknade hon ännu mer och blev liggandes på sjukhuset. De skulle sedan göra en benmärgstransplantation. Det skulle ta ca 10 dagar för att immunförsvaret att bli normalt igen. Allt såg ljust ut och vi besökte henne på sjukhuset. Jag minns inte så mycket från just det tillfället utom att vi skulle åka till mormor och morfar. Vi dividerade om vi skulle åka dit först och lämna av väskor. Vilket vi skulle gjort. För när vi kom ut från sjukhuset så var alla väskorna och stereon i bilen stulen. I min väska hade jag alla kläder och 2 speciella nallar som jag hade fått av min mor. Jag var jätteledsen och förbannad och det är jag än idag.

De sista dagarna gick och pappa fick ett samtal om att hon gått bort. Då hade det gått 9 dagar och hon hade fått antingen en infektion eller inflammation i hjärnan, kommer inte ihåg exakt vad det var. Men det kändes så surt, kunde inte den där infektionen kunnat vänta några dagar så kanske hon skulle överlevt? Hur skulle mitt och pappas liv sett ut idag om hon överlevde? Det är det ingen som vet. Hade varit kul att få veta.

Det som faktiskt gör mest ont är att hon inte får vara med om alla stora händelser i mitt liv. Så som min student, mitt första jobb, min flytt hemifrån, när jag förlovar mig och gifter mig eller skaffar barn. Samt att mina barn inte kommer ha en biologisk mormor.

Min pappa är idag gift med en underbar kvinna som jag verkligen älskar. Jag är jättelycklig för hans skull och jag gillar henne väldigt starkt.

Idag är vi lyckliga allihop, men saknaden är stor. Det känns som att den blir större för varje år som går. Det är nu jag behöver min mamma mer än vad jag någonsin behövt en. Jag är glad över att min sambos mamma är en sån person som jag kan vända mig till om jag behöver ha en vuxen kvinnas åsikt, även pappas fru. Min syster finns fortfarande där för mig, men henne vill jag ju inte lägga allt på. Jag kan tänka på henne idag utan att gråta utan jag ler för att jag fått den tiden jag fått med henne och om det är det som är ödet så får det vara så. Även om det är fruktansvärt orättvist.

Jag har väl inte så mycket mer att berätta om just detta ämnet så jag lämnar det här.

Ha det bra så länge!