Ibland känner man tankarna ta över kroppen. Man vet inte riktigt vart man ska ta vägen eller vart tankarna kommer ifrån. Att man tycker alla andras liv är mer intressanta än sitt eget. Att man är helt värdelös på allt. Att man inte älskar sig själv. Att man tror att allt är sitt eget fel. Men nej. Det är inte så egentligen. Man måste lära sig och inse att det bara är just det, tankar. Att tankarna är det farligaste samt bästa som finns. De kan trycka ner en så fruktansvärt mycket. Kan förstöra allt man byggt upp. Men de kan också hjälpa oss på vägen till ett bättre liv.

Om du försöker tänka två positiva tankar när du har en negativ tanke, då kan du mota bort den negativa känslan. Säger inte att det funkar för alla, men kanske för någon. Det hälpte mig en period. Om man verkligen försöker intala sig själv att allt är bra, då blir det bra tillslut. Men dock inte enbart av tankarna, du måste också göra något åt det. Men att bli vän med din egna hjärna är steg ett.

Ja har idag blivit relativt god vän med mitt huvud. Vi är inte bästa vänner än, men jag hoppas vi kan bli det en vacker dag. Vi kämpar mer tillsammans än att det är jag mot min hjärna. Tänker man efter så är det ganska självklart. Är ni två stycken som jobbar med ett problem tillsammans går det fortare och enklare att lösa det, än om man arbetar mot varandra.

Detta var bara en liten tanke jag hade. Sitter och lyssnar på lite musik och ska diska. Som sagt, vet inte vart dessa tankarna kom ifrån. Jag tillåter dom att finnas, men jag finner ingen negativitet spridas i kroppen. Mer bara att jag faktiskt lever och tänker som alla andra gör. Men jag tar mig igenom det väldigt fort nu för tiden. Jag gräver inte ner mig på samma sätt som förr.

Jag började med dans och innebandy och tyckte det var det absolut roligaste jag visste om. Men även där gjorde jag tydligen något fel. När jag dansade i början så blev jag snabbt en av de bästa i just den gruppen och min lärare tyckte att jag skulle ansöka till en mer avancerad grupp. Men då kommer också det där med vikten. Jag kunde inte riktigt röra på mig så som alla andra smala tjejer kunde i den nya gruppen. Jag kände de snea blickarna de gav mig och jag fick knappt någon tid till att lära känna dom innan de dömde mig för mitt utseende. Jag har alltid varit en blyg person, så att ta första steget till att prata med någon var aldrig något jag gjorde. Så jag slutade mitt i terminen. Det kändes bäst så.

När jag spelade innebandy var det i princip samma sak där. Jag var en av de bättre backarna laget hade, fick vara med och spela i damlaget samt att vi kom 3a i en turnering för tjejer-96 i hela europa. Så jag var duktig på själva sporten. Men jag kände blickarna både på planen när vi tränade och i omklädningsrummet. Det skrattades, fnittrades och viskades hela tiden. Jag kände mig ful och tjock och äcklig jämfört med de andra i laget. Jag hade inte lika mycket pengar som alla andra verkade ha, så jag hade ju inte de nyaste skorna, eller nyaste väskan som man skulle ha. Jag kunde inte gå på bio eller följa med och äta pizza hursom heller. Det gjorde att jag kände mig mer och mer utstött. Det absolut värsta var på turneringen i Prag. Medan de andra satt i ett hotellrum med nästan alla i laget så satt jag själv på mitt rum, som jag delade med 2 andra, och läste en tidning eller kollade på tjeckisk tv. Inte så roligt. De andra verkade ha jätteroligt då jag hörde hur de skrattade och lyssnade på musik. Men det var ingen som frågade om jag ville va med. Det absolut värsta var nog en kväll när alla skulle gå ut och äta middag. Eftersom att det var så fruktansvärt varmt den sommaren så var jag och de andra tvungna till att duscha, samt att man skulle ju fixa hår och smink. Det fanns ett badrum på rummet, med en dusch med glasdörrar. När jag skulle duscha så fick jag frågan att dom skulle stå inne på badrummet samtidigt och sminka sig. Medans jag duschade. I en glasbur. Jag kände hur ångesten steg och försökte verkligen svälja det. Tilslut så gick alla med på att jag duschade snabbt så de kunde gå in där sen. 

Jag avskyr verkligen den känslan. Att vara otillräcklig, äcklig, ful, tjock, det svarta fåret, ett mobboffer, någon som man kan skratta åt. Men sen vet jag ju inte vad som pågick i alla andras huvuden. Det kanske inte var mig de skrattade åt eller viskade om. Men det kändes verkligen så. Det är just det som är problemet med ångest. Du tror att allt handlar om dig men det gör det inte. Jag kan slå vad om att 90% av tiden så var det bara min hjärna som lurade mig och min låga självkänsla som gjorde att jag kände allt det här. Jag hoppas verkligen det.