Ibland känner man tankarna ta över kroppen. Man vet inte riktigt vart man ska ta vägen eller vart tankarna kommer ifrån. Att man tycker alla andras liv är mer intressanta än sitt eget. Att man är helt värdelös på allt. Att man inte älskar sig själv. Att man tror att allt är sitt eget fel. Men nej. Det är inte så egentligen. Man måste lära sig och inse att det bara är just det, tankar. Att tankarna är det farligaste samt bästa som finns. De kan trycka ner en så fruktansvärt mycket. Kan förstöra allt man byggt upp. Men de kan också hjälpa oss på vägen till ett bättre liv.

Om du försöker tänka två positiva tankar när du har en negativ tanke, då kan du mota bort den negativa känslan. Säger inte att det funkar för alla, men kanske för någon. Det hälpte mig en period. Om man verkligen försöker intala sig själv att allt är bra, då blir det bra tillslut. Men dock inte enbart av tankarna, du måste också göra något åt det. Men att bli vän med din egna hjärna är steg ett.

Ja har idag blivit relativt god vän med mitt huvud. Vi är inte bästa vänner än, men jag hoppas vi kan bli det en vacker dag. Vi kämpar mer tillsammans än att det är jag mot min hjärna. Tänker man efter så är det ganska självklart. Är ni två stycken som jobbar med ett problem tillsammans går det fortare och enklare att lösa det, än om man arbetar mot varandra.

Detta var bara en liten tanke jag hade. Sitter och lyssnar på lite musik och ska diska. Som sagt, vet inte vart dessa tankarna kom ifrån. Jag tillåter dom att finnas, men jag finner ingen negativitet spridas i kroppen. Mer bara att jag faktiskt lever och tänker som alla andra gör. Men jag tar mig igenom det väldigt fort nu för tiden. Jag gräver inte ner mig på samma sätt som förr.

Jag började med dans och innebandy och tyckte det var det absolut roligaste jag visste om. Men även där gjorde jag tydligen något fel. När jag dansade i början så blev jag snabbt en av de bästa i just den gruppen och min lärare tyckte att jag skulle ansöka till en mer avancerad grupp. Men då kommer också det där med vikten. Jag kunde inte riktigt röra på mig så som alla andra smala tjejer kunde i den nya gruppen. Jag kände de snea blickarna de gav mig och jag fick knappt någon tid till att lära känna dom innan de dömde mig för mitt utseende. Jag har alltid varit en blyg person, så att ta första steget till att prata med någon var aldrig något jag gjorde. Så jag slutade mitt i terminen. Det kändes bäst så.

När jag spelade innebandy var det i princip samma sak där. Jag var en av de bättre backarna laget hade, fick vara med och spela i damlaget samt att vi kom 3a i en turnering för tjejer-96 i hela europa. Så jag var duktig på själva sporten. Men jag kände blickarna både på planen när vi tränade och i omklädningsrummet. Det skrattades, fnittrades och viskades hela tiden. Jag kände mig ful och tjock och äcklig jämfört med de andra i laget. Jag hade inte lika mycket pengar som alla andra verkade ha, så jag hade ju inte de nyaste skorna, eller nyaste väskan som man skulle ha. Jag kunde inte gå på bio eller följa med och äta pizza hursom heller. Det gjorde att jag kände mig mer och mer utstött. Det absolut värsta var på turneringen i Prag. Medan de andra satt i ett hotellrum med nästan alla i laget så satt jag själv på mitt rum, som jag delade med 2 andra, och läste en tidning eller kollade på tjeckisk tv. Inte så roligt. De andra verkade ha jätteroligt då jag hörde hur de skrattade och lyssnade på musik. Men det var ingen som frågade om jag ville va med. Det absolut värsta var nog en kväll när alla skulle gå ut och äta middag. Eftersom att det var så fruktansvärt varmt den sommaren så var jag och de andra tvungna till att duscha, samt att man skulle ju fixa hår och smink. Det fanns ett badrum på rummet, med en dusch med glasdörrar. När jag skulle duscha så fick jag frågan att dom skulle stå inne på badrummet samtidigt och sminka sig. Medans jag duschade. I en glasbur. Jag kände hur ångesten steg och försökte verkligen svälja det. Tilslut så gick alla med på att jag duschade snabbt så de kunde gå in där sen. 

Jag avskyr verkligen den känslan. Att vara otillräcklig, äcklig, ful, tjock, det svarta fåret, ett mobboffer, någon som man kan skratta åt. Men sen vet jag ju inte vad som pågick i alla andras huvuden. Det kanske inte var mig de skrattade åt eller viskade om. Men det kändes verkligen så. Det är just det som är problemet med ångest. Du tror att allt handlar om dig men det gör det inte. Jag kan slå vad om att 90% av tiden så var det bara min hjärna som lurade mig och min låga självkänsla som gjorde att jag kände allt det här. Jag hoppas verkligen det.

Jag har sedan jag gick i förskolan blivit mobbad för min vikt, blivit utesluten från “gängen” som var (de populära kidsen). Folk har skrattat åt hur jag sett ut, mina kläder, mitt hår, min vikt och för vad jag sa och gjorde. Inget jag gjorde var någonsin rätt enligt dom. Det var många dagar jag inte ville gå till skolan pga mobbningen. Det fortsatte hela vägen upp till 9onde klass. När jag väl började på gymnasiet så tog det en vändning och jag hittade min egna röst och struntade i vad alla andra sa. Det kommer att komma ett till inlägg om just mobbningen i skolan vid ett senare tillfälle.

Sen när min mamma gick bort 2003 var jag endast 7 år. Då blev allt nästan ännu värre. Min storasyster fick bli som en mamma för mig då det var den enda kvinnliga förebilden jag hade i mitt liv just då. (hon är och förblir alltid min förebild) Min pappa var väldigt tystlåten av sig och visade aldrig riktigt hur han kände efter mammas bortgång. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att jag var så liten.

Min mamma minns jag inte så jättestarkt. Det absolut starkaste minnet jag har var när hon lämnade och hämtade mig på förskolan i sin gula regnjacka och sina tofflor. Samt ett födelsedagskalas jag hade när en av mina klasskamrater stannade lite längre och vi fick en extra godispåse. Jag har ytterst lite bilder på henne och dom jag har är kanske inte de allra finaste, men det är alltid något.

Hon hade en speciell sjukdom som jag inte vet vad den heter. Det jag minns är att hon inte producerade några röda blodkroppar alls och fick tanka blod varannan vecka, som du tankar din bil. Sedan så insjuknade hon ännu mer och blev liggandes på sjukhuset. De skulle sedan göra en benmärgstransplantation. Det skulle ta ca 10 dagar för att immunförsvaret att bli normalt igen. Allt såg ljust ut och vi besökte henne på sjukhuset. Jag minns inte så mycket från just det tillfället utom att vi skulle åka till mormor och morfar. Vi dividerade om vi skulle åka dit först och lämna av väskor. Vilket vi skulle gjort. För när vi kom ut från sjukhuset så var alla väskorna och stereon i bilen stulen. I min väska hade jag alla kläder och 2 speciella nallar som jag hade fått av min mor. Jag var jätteledsen och förbannad och det är jag än idag.

De sista dagarna gick och pappa fick ett samtal om att hon gått bort. Då hade det gått 9 dagar och hon hade fått antingen en infektion eller inflammation i hjärnan, kommer inte ihåg exakt vad det var. Men det kändes så surt, kunde inte den där infektionen kunnat vänta några dagar så kanske hon skulle överlevt? Hur skulle mitt och pappas liv sett ut idag om hon överlevde? Det är det ingen som vet. Hade varit kul att få veta.

Det som faktiskt gör mest ont är att hon inte får vara med om alla stora händelser i mitt liv. Så som min student, mitt första jobb, min flytt hemifrån, när jag förlovar mig och gifter mig eller skaffar barn. Samt att mina barn inte kommer ha en biologisk mormor.

Min pappa är idag gift med en underbar kvinna som jag verkligen älskar. Jag är jättelycklig för hans skull och jag gillar henne väldigt starkt.

Idag är vi lyckliga allihop, men saknaden är stor. Det känns som att den blir större för varje år som går. Det är nu jag behöver min mamma mer än vad jag någonsin behövt en. Jag är glad över att min sambos mamma är en sån person som jag kan vända mig till om jag behöver ha en vuxen kvinnas åsikt, även pappas fru. Min syster finns fortfarande där för mig, men henne vill jag ju inte lägga allt på. Jag kan tänka på henne idag utan att gråta utan jag ler för att jag fått den tiden jag fått med henne och om det är det som är ödet så får det vara så. Även om det är fruktansvärt orättvist.

Jag har väl inte så mycket mer att berätta om just detta ämnet så jag lämnar det här.

Ha det bra så länge!

Jag tror det var 2011 när jag var 15 år som jag upptäckte att något var snett. Då hade jag skrivit det på min dåvarande blogg. Jag hade panikattacker och visste inte riktigt vad det var.

När jag gick andra året på gymnasiet så mer eller mindre tvingade min lärare mig att gå till kuratorn för att prata. Jag hade varit frånvarande väldigt mycket och det var flera lärare som såg på mig att jag inte mådde riktigt bra.

Sagt och gjort så fick jag en tid hos kuratorn på skolan och första gången satt jag och grät i över en timme. Jag bara grät och försökte prata om allt. Vi pratade i ca 1 och 1 halvt år. Det var väldigt skönt att få ut allt jag tänkte på och allt som har hänt. Allt från småsaker till alla större händelser som påverkade mitt liv. Jag kände mig gladare och gladare för varje gång jag gick dit och när jag skulle ta studenten kändes det som att allt hade löst sig.

När jag hade tagit studenten 2015 så bestämde jag mig för att gå en ettårig utbildning i samma stad som min pojkvän bor i och på det sättet så blev vi sambos. Utbildningen gick bra och jag älskade att vara där varje dag och ha något att göra. Jag fick fina vänner som jag tyvärr inte har kontakt med idag, men det blir så när man inte bor på samma ställe och glider isär. Men vi hade väldigt roligt.

Efter ett halvår så började jag må fruktansvärt dåligt igen och sökte mig till en psykoterapeut på svenska kyrkan och satt och pratade med henne i ca ett halvår. Det var en helt annan upplevelse än en vanlig skolkurator. Jag fick ett helt annorlunda tänk som jag fortfarande har i bakhuvudet idag. Det var mycket mer ingående och vi försökte hitta roten till det hela. När jag slutade gå där kändes allt bra igen.

2016 gick och inga större orsaker gjorde till att jag mådde dåligt. I början av 2017 var jag klar med utbildningen. Jag sökte ett sommarjobb på en restaurang som hade fått nya ägare och allt kändes superbra. Jag var jättelycklig som hade fått chansen att få börja jobba där och mina kollegor var suveräna. Men där tog det stopp. Allt gick nerför. En av mina bästa vänner gick bort i april och begravningen var i maj, ca 3 veckor in på det nya jobbet. Det tog väldigt hårt på mig men jag lämnade mitt dåliga mående hemma och jobbade som jag skulle. Allt gick bara nerför för varje dag som gick. Jag blev avskedad pga min kompetens och “din bästa vän har gått bort så du mår dåligt”. Jag var verkligen förbannad på detta, vad har min vän med detta att göra? Säg bara som det är istället, att jag inte fungerar i ett helt nytt kök. Det står klart och tydligt i mitt cv att jag är nyutexaminerad och enbart jobbat på Sibylla innan. Inte konstigt att jag inte kan ett a la carte kök? Nej, men det trodde dom att jag skulle klara galant. Ni hör ju själva hur det låter. Men iallafall. En kollega som idag är min bästa vän kände också av den dåliga stämningen och började själv må ganska dåligt. En annan kollega bråkade chefen med nästan varje dag och tillsist blev hon avskedad på ett sätt att dom bara strök hennes sista veckor på schemat. Så det var liksom inte bara jag som blev drabbad. Sedan dess har jag haft väldigt mycket oroliga känslor i kroppen när det gäller just jobb.

2018 fick jag chansen att få en ungdomsanställning, februari till december. Allt gick jättebra och jag trivdes. Fick en lön och fick komma ut i arbetslivet och jag kände mig normal. Men under sommaren så fick jag sjukskriva mig själv pga ångesten. Det var hemskt. Men sen gick det över till viss del och jag gick tillbaka till jobbet och allt rullade på som vanligt. Sedan så bytte jag arbetsplats i oktober till den jag är på idag och herregud vad jag trivs bra där. Jag längtade till jobbet varje dag och allt var felfritt. Trodde jag. Under dessa sista månaderna på året mådde jag egentligen skit. Jag var glad utåt men inte på insidan. De som verkligen känner mig vet hur jag betedde mig. December var den värsta månaden. Jag klarade inte att ta mig ur sängen vissa dagar och allt vad ångest innebär. Jag fick reda på att jag sedan skulle få fortsätta arbeta där hela 2019 också och blev överlycklig. Men den känslan varade inte mer än någon dag och jag var nere på botten igen. Och sedan så är vi här där jag är idag. Då jag äntligen har ansökt om en psykolog på sjukhuset och jag hoppas verkligen detta kan hjälpa mig denna gången.

Detta blev kanske lite snabbt berättat, vill gärna inte gå in allt för detaljerat på varje händelse, utan vill ni veta mer så får ni fråga så kan jag svara antingen på en kommentar, ett mail eller i ett nytt inlägg.

Ha det fint så länge!

Hallå, trevligt att du hittade hit. Jag tänkte börja min blogg med ett väldigt långt och, tja, ganska jobbigt inlägg. Men det är väl nästan lika bra att gå rakt på sak.

Jag lever med psykisk ohälsa. Senast blev jag diagnostiserad med både GAD (generellt ångest syndrom) och lätt depression. I skrivande stund så är jag sjukskriven från mitt jobb då det är alldeles för tungt för mig just nu. Jag började med ångestdämpande tabletter den tredje januari och det har varit en kamp.

När jag väl började med tabletterna var jag väldigt taggad på att få ordning på ångesten och komma tillbaka till mitt vanliga jag igen. Den första veckan var jag på jobbet 1 dag sammanlagt. Det var bara några timmar per dag. Jag upplevde dålig mage, brutal huvudvärk och jag var allmänt slö. De nästkommande 2 veckorna blev allt värre. Jag sjönk ner i en väldigt djup svacka och så dåligt har jag inte ens mått när jag mått som sämst. Jag var apatisk, orkade ingenting. Jag sov knappt, vände på dygnet totalt och var helt utmattad. Jag upplevde mycket självmordstankar och mycket dödsångest.

Min morfar gick bort den 28e december och begravningen var den 27e januari. Veckan under begravningen var värst. Jag hade absolut ingen lust alls till att leva. Att se den smärtan i min släkt var fruktansvärd. Jag har inte haft någon bra kontakt alls med morfar då jag nästan inte har någon koppling kvar till honom. Min mamma gick bort 2003 och mormor gick bort 2005, så det kändes som att hela mammas sida av släkten bara försvann på en gång. Jag vet ju att jag fortfarande har kvar mina morbröder och kusiner och mina syskon på mammas sida, men just känslan, den är svår att beskriva.

Så under den veckan var jag väldigt borta. Min sambo visste inte vad han skulle göra och det visste självklart inte jag heller. Jag menar, vad finns det ens att göra åt det? Inte mycket alls förutom att försöka ta sig igenom det och verkligen försöka komma på benen igen. Jag började ta kontakt med min läkare igen och då har jag även fått samtalskontakt hos en psykolog. Dit ska jag första gången den 27e februari. Det ska bli väldigt skönt att få börja prata med någon igen.

Och nu är vi här. Då jag sitter och skriver på ett vanligt dokument och inte ens startat en blogg. Just för att jag inte vet om jag vågar eller egentligen vill lägga ut detta. Jag vill nå ut till personer som lider av liknande och som kanske behöver hjälp eller bara vill ha någon att prata med. Jag delar gärna med mig av mina erfarenheter, vilket det kommer komma fler inlägg om, svarar på era frågor, genom ett helt inlägg eller privat, och bara samtalar med er om hur jag mår och hur mitt liv fungerar.

Så om du som läser detta mot förmodan skulle ha något att säga till om, så varsågod, kommentera eller skicka ett mail. Jag tar gärna emot era tips eller erfarenheter eller skulle till och med kunna ha en kategori med “mina läsares erfarenheter och tips” om det skulle vara så. Eller om ni helt enkelt bara vill tipsa om vad man kan skriva om skulle vara trevligt.