Välkommen

Hallå, trevligt att du hittade hit. Jag tänkte börja min blogg med ett väldigt långt och, tja, ganska jobbigt inlägg. Men det är väl nästan lika bra att gå rakt på sak.

Jag lever med psykisk ohälsa. Senast blev jag diagnostiserad med både GAD (generellt ångest syndrom) och lätt depression. I skrivande stund så är jag sjukskriven från mitt jobb då det är alldeles för tungt för mig just nu. Jag började med ångestdämpande tabletter den tredje januari och det har varit en kamp.

När jag väl började med tabletterna var jag väldigt taggad på att få ordning på ångesten och komma tillbaka till mitt vanliga jag igen. Den första veckan var jag på jobbet 1 dag sammanlagt. Det var bara några timmar per dag. Jag upplevde dålig mage, brutal huvudvärk och jag var allmänt slö. De nästkommande 2 veckorna blev allt värre. Jag sjönk ner i en väldigt djup svacka och så dåligt har jag inte ens mått när jag mått som sämst. Jag var apatisk, orkade ingenting. Jag sov knappt, vände på dygnet totalt och var helt utmattad. Jag upplevde mycket självmordstankar och mycket dödsångest.

Min morfar gick bort den 28e december och begravningen var den 27e januari. Veckan under begravningen var värst. Jag hade absolut ingen lust alls till att leva. Att se den smärtan i min släkt var fruktansvärd. Jag har inte haft någon bra kontakt alls med morfar då jag nästan inte har någon koppling kvar till honom. Min mamma gick bort 2003 och mormor gick bort 2005, så det kändes som att hela mammas sida av släkten bara försvann på en gång. Jag vet ju att jag fortfarande har kvar mina morbröder och kusiner och mina syskon på mammas sida, men just känslan, den är svår att beskriva.

Så under den veckan var jag väldigt borta. Min sambo visste inte vad han skulle göra och det visste självklart inte jag heller. Jag menar, vad finns det ens att göra åt det? Inte mycket alls förutom att försöka ta sig igenom det och verkligen försöka komma på benen igen. Jag började ta kontakt med min läkare igen och då har jag även fått samtalskontakt hos en psykolog. Dit ska jag första gången den 27e februari. Det ska bli väldigt skönt att få börja prata med någon igen.

Och nu är vi här. Då jag sitter och skriver på ett vanligt dokument och inte ens startat en blogg. Just för att jag inte vet om jag vågar eller egentligen vill lägga ut detta. Jag vill nå ut till personer som lider av liknande och som kanske behöver hjälp eller bara vill ha någon att prata med. Jag delar gärna med mig av mina erfarenheter, vilket det kommer komma fler inlägg om, svarar på era frågor, genom ett helt inlägg eller privat, och bara samtalar med er om hur jag mår och hur mitt liv fungerar.

Så om du som läser detta mot förmodan skulle ha något att säga till om, så varsågod, kommentera eller skicka ett mail. Jag tar gärna emot era tips eller erfarenheter eller skulle till och med kunna ha en kategori med “mina läsares erfarenheter och tips” om det skulle vara så. Eller om ni helt enkelt bara vill tipsa om vad man kan skriva om skulle vara trevligt.